Patrik växte upp i en funktionellt sekulär familj. Gud fick tag på honom under konfirmationen i tonåren. Hans tid som missionär i Tanzania formande erfarenheten av församlingsliv.

Patrik har varit aktiv medlem i Psalto, Kristna Dansgemenskapen i Skandinavien, i ungefär tjugo års tid. Ett av hans första möten med lovsångsdansen var på Oas sommarmöte i Hunnebostrand. Patrik deltog på en dansworkshop och fastnade för dansen direkt. Efter det har dansen varit självklar del i Patriks liv. Han började i ett dansteam hos Vineyard som övade i Tablernaklet i Göteborg. Han flyttade till Stockholm och blev medlem i ett dansteam och ett dramateam i Santa Clara Kyrka. När han återvände till Göteborg började han dansa i Furulundskyrkans dansgrupp. När den dansgruppen upphörde saknade Patrik lovsångsdansen så mycket att han startade ett egen dansgrupp. Den har varit verksam nu i runt nio år. Patriks dansgrupp tränar koreografier och betjänar i olika kyrkor och församlingar. 

Dansen är för Patrik ett språk som talar starkt till honom. En av lovsångsdansens fascination är att man kan utrycka sig av hela sin varelse. Bön eller Bibeltexter blir inte bara ord men också rörelse. Bönen blir på ett sätt kött och blod, väldigt konkret när man dansar den. Guds skapande ord blir verkligare än om man skulle bara säga dem. Dans är också är kraftfull kommunikation med Gud. Dansen för oss in i Guds närvaro, där Gud ofta berör. Ibland har Patrik märkt att hans dans berör inte bara honom själv utan också andra. Man kan uppleva helande via lovsångsdansen, likadant som man kan bli helad via förbön med ord. Dansen är också vackert att titta på. 

Vissa människor känner dansen som främmande och att dans kanske inte passar i en kyrka. Då är det viktig att visa respekt, ha dialog för att förstå varför andra människor tycker så. Dans kan kännas främmande på grund av församlingens kultur och vanor. Man har inte haft dans i kyrkan och det känns konstigt och nytt. Man har ingen erfarenhet hur dans skulle passa in i kyrkan eller vilken nytta skulle den tjäna. Kristenhetens historia har också innehållit en kultur som präglats av en grekisk filosofi som nedvärderar kroppen. Dans som är vackert och kroppsligt, har inte tyckts passa in i den kulturen.

Varför är det så få män som dansar? Patrik nämner flera orsaker som han har märkt under åren. Att dansa framför alla är ganska utelämnade och sårbart. Dansaren är under allas blickar, värdering och kritik. Församlings kultur spelar också ett stot roll. Man kanske tänker att män dansar inte i ett kristet sammanhang. Man ser inte dansen som manlig och man tänker att är det något fel i en man om han gillar dans. Det är viktigt att introducera hela bredden vad man kan göra med lovsångsdansen eftersom det finns dansformer och stilar som passar utmärkt för män. En mans kropp är annorlunda byggd. Män har bredare skuldror, högre tyngdpunkt, och annorlunda kroppsspråk. Dessutom är de ofta större och längre. Det är viktigt att vidga tankarna och berätta att alla olika rörelsespråk behövs och att olika rörelser kan vara vackra. Inte bara dom mjuka rörelserna men också de starka och kraftiga. Mäns rörelsespråk berättar om deras maskulinitet. Mäns dans kan tydliggöra aspekter av Guds karaktär som hans faderlighet, hans konungslighet, hans makt och rättvisa. Män har ofta lättare att börja dansa om man ger dem ett redskap att hålla i, som en flagga eller stav säger Patrik och hänvisar till en manlig lovsångsdansare som heter Steven Turner som bor i England. Du kan se Steven Turners lovsånsgdans efter intervjun.